Fromma förhoppningar

Så här skriver tidningen Dagen idag:På tisdagen, två dagar efter kyrkovalet, samlades det gamla kyrkomötet, det som valdes 2005, för en näst sista session. Det är de här 251 ledamöterna som under två samlingar i höst bland annat ska klubba det nya förslaget om könsneutral vigselordning.Följer majoritetenAtt det blir majoritetens beslut utgår alla ifrån, även Wejryd och Sibbmark som på tisdagen höll presskonferens strax innan ledamöterna gick till Domkyrkan i Uppsala för högtidlig invigningsgudstjänst, med närvaro av kronprinsessan Victoria.Ärkebiskopen hänvisade till att alla kyrkor brottats med frågor kring diskriminering, om kvinnors ställning, slavarnas situation och nu de homosexuella.-Det är klart att det är jobbigt att vara först, sa han.Hur länge kommer den här frågan att debatteras i kyrkan?-Besluten kommer att fattas i oktober, säger Gunnar Sibbmark, men hur länge vi får fortsätta bearbeta frågan det vet vi inte.-Det kommer oavsett utgång att sysselsätta framtida kyrkomöten, sa Anders Wejryd.Gunnar Sibbmark menade att äktenskapsfrågan är en generationsfråga, och ärkebiskopen nickade instämmande.-Många äldre betraktar inte en homosexuell relation som en riktig kärleksrelation, medan de yngre har lättare att göra det, sa Gunnar Sibbmark.Därför tror de inte heller att frågan kommer att bli lika långvarig som kvinnoprästdebatten, som plågade kyrkan i över 50 år.Det kan de ju tro. Fromma förhoppningar kan man alltid ha. Men vad grundar man dem på? Finns det något som tyder på en annorlunda utveckling? Om kyrkan väljer att ansöka om vigselrätt skapar det splittring i kyrkan. Det är ett ofrånkomligt faktum.
I början kommer naturligtvis alla präster att garanteras väjningsrätt, d v s ingen ska tvingas att viga samkönade par. Något annat vore otänkbart, så många präster som i dagsläget är tveksamma. Efter en tid visar det sig att pastoraten vill ha präster som är "all round", som de kan använda till alla prästerliga uppgifter. De övriga blir inte lika "attraktiva" på arbetsmarknaden. När ytterligare någon tid gått betraktar man denna minoritet som en sorglig kvarleva från förr. Väjningsrätten tas bort och inga fler präster av den sorten vigs. "De ställer ju bara till det och skadar kyrkans trovärdighet." Känns mönstret igen?
Ge mig ett enda vettigt skäl att tro att denna fråga skulle bli lättare att hantera än frågan om kvinnliga präster! I båda fallen handlar det om kärnan i vår personlighet och kronan i Guds skapelse - att vi är skapade som män och kvinnor. Det handlar om synen på trons grundvalar, Jesu auktoritet och Bibelns ord. Hur kan man tro att detta ska "gå över" med tiden?

Kyrkovalet är över

Valet är över - och de politiska partiernas makt över kyrkan består. (s) lyckades skrapa ihop 185 000 röster i landet och behåller därmed sitt grepp om kyrkan. 71 av de 251 platserna i kyrkomötet tillhör dem. 40 går till moderater och 35 till centern. Håhåjaja! Nu ska man höra talas om höger och vänster, politik och röda och gröna och blå röror i fyra år till.

För Frimodig kyrka blev valet en framgång, om än inte så stor som vi hoppats. Ökningen i Kyrkomötet från 7 till 13 mandat är naturligtvis rejäl och kommer att märkas, men den bereder oss inga platser i utskotten, där de flesta ärenden förbereds. Från Skara stift får vi skicka en person till kyrkomötet. Vem det blir är ännu inte klart. Allan Emrén står först på listan, jag är nummer två och EFS-prästen Egbert Schütte i Borås nummer tre. En av oss blir det nog kanske.

I stiftsfullmäktige får vi tre mandat. Det känns också roligt att få fortsätta detta arbete i Skara stift (sitter nu i Göteborg), även om det inte är lika angeläget som det lokala och nationella engagemanget. En frimodig röst kan göra nytta överallt.

Svar på tal

Idag publicerades ytterligare ett inlägg av min hand i TTela. Det får bli det sista jag säger i den här valrörelsen. Nu väntar jag bara på morgondagens drapa från ÖKA-håll.

Replik till Bengt Kristiansson 15 september:

Min avsikt var inte att göra mig lustig, utan att visa vad som lyfts fram och vad som inte lyfts fram i valrörelsen. Jag ville visa att en del slagord leder till frågor som behöver besvaras.

Äktenskapsfrågan är en av de hetaste frågorna inför kyrkovalet. Frimodig kyrka är den enda partipolitiskt obundna grupp som tydligt står för uppfattningen att det kristna äktenskapet är avsett för man och kvinna. Flera av biskoparna och många präster är eniga med oss i denna fråga. Även om riksdagen nu beslutat om könsneutrala äktenskap behöver inte kyrkan gå i statens ledband. Kyrkan är Kristi kyrka. Där bör Guds ord väga tyngre än människoord. Kyrkan har ingen annan välsignelse att dela ut än Guds välsignelse. Därför bör kyrkan avstå vigselrätten.

Ingen har rätt att döma någon annan människa och hennes livsval. Det är Gud som dömer och Guds nåd är gränslös. Det innebär inte att allt är tillåtet. Däremot förespråkar vi att alla döpta ska ha hemortsrätt i kyrkan, även de som tolkar Bibeln på annat sätt än man själv gör. Frimodig kyrka samlar människor från alla riktningar. Vi tror att mångfald och försoning är möjlig i kyrkan.

Debattartikel i TTela

Idag publicerades mitt debattinlägg i lokaltidningen TTela. Se nedan.

----

Man förvånas över retoriken inför kyrkovalet. Britt Hallgen (Folkpartister i Svenska kyrkan - FiSK) vill i TTela den 7 september ha ”en öppen, levande och tillgänglig kyrka”. Den som önskar en sluten, död och otillgänglig kyrka får alltså rösta på en annan grupp. Någon?

Hallgren vill ”varken ha en politisk kyrka eller en elitkyrka”. Vilken idrottsklubb skulle i sin styrelse välja in människor utan kunskap om och engagemang för den aktuella idrotten? Och som saknar intresse för själva huvudsaken – matcherna? Mycket få skulle göra det. Ändå skulle ingen komma på tanken att använda ordet ”elitklubb” som ett skällsord om klubben.

Socialdemokraterna vill ”prioritera dop, konfirmation, vigslar och begravningar”. I min närhet finns kyrkomusiker, vaktmästare, präster och andra medarbetare som lägger en avsevärd del av sin tid och sina krafter på att möta dessa, oftast tillfälliga, kyrkobesökare. Vad vill (s) att de ska göra ytterligare?

”Alla ska få gifta sig i kyrkan” trumpetar ÖKA (Öppen kyrka – en kyrka för alla). Gäller det även 15-åringar? Även människor av annan tro, vilka vant sig vid en kultur där man tillämpar månggifte? Gränser sätter vi alla. Frågan är var och varför.

Sverigedemokraternas säger att målet med deras kyrkopolitiska engagemang är att ”återskapa fädernas kyrka”. Vilken är det? Enhetskyrkan före 1800-talets mitt? Denna kyrka kan aldrig återskapas. Idag behöver vi lära oss, i kyrka och samhälle, att leva tillsammans och ge varandra utrymme i respekt för våra olikheter.

Ingen utom Frimodig kyrka säger det självklara, nämligen:

-att församlingarna ska ta människors sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron.

-att det behöver byggas gudstjänstfirande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus Kristus och växa som kristna.

-att kyrkan ska styras utan inblandning av de politiska partierna därför att kyrkan ska vara fri att fatta oberoende beslut utifrån sin bekännelse.

-att mission och evangelisation åter behöver prioriteras i en kyrka som finns p g a att Jesus säger ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar”.

-att Svenska kyrkan behöver knyta fler kontakter med de växande kyrkorna runt om i världen för att lära av dem.

Inger Lindeskog

Frimodig kyrka

-----

Ikväll stötte jag på Britt Hallgren, som jag refererar till, på den diakonala inspirationskvällen. Hon hänvisade till någon hederskodex, enligt vilken man tydligen inte skulle "angripa varandra". Lite nöjdare hade hon blivit när hon märkte att jag även "slog på de andra".

Hoppsan! Vad är det nu jag missat? Kan någon klok människa tala om för mig, som aldrig varit politiker, vad jag tydligen bör veta?! Här följer artikeln. I tidningen fick den rubriken "Vem önskar en sluten och död kyrka?"

Eva Brunne

Idag blev det klart att Svenska kyrkan utnämnt en kvinna som lever i ett homosexuellt förhållande till biskop. Hon heter Eva Brunne och ska nästa år efterträda Carolina Krook på biskopsstolen i Stockholm.

När jag kom till Uppsala för att läsa teologi gick ärkebiskop Bertil Werkström ut och rekommenderade alla homosexuella präster (och blivande präster) att leva i celibat. Det var 23 år sedan. Under de åren har man tydligen gjort stora nyupptäckter, både vad gäller homosexualiteten som sådan och Bibelns syn på den. Eller är det annat som styr?

Det ändrar sig, får man säga...

Diakonins söndag

I Götalundens församling firades idag en underbar festhögmässa (den fjärde för mig denna vecka - tänk om man alltid kunde få ha det så!!!). Vi välkomnade 4 nya medarbetare: en komminister, en diakon, en musiker och en församlingsassistent. Kyrkan var full och alla medverkande på tårna, för att inte tala om de fyra ideella medarbetarna som slet i köket - med kladdiga smörgåstårtstallrikar och ett springande med kaffe, som behövde kokas mer och mer och mer... En av dem gick hem efter frukosten igår och bakade alla kakorna. Jag är så glad för dem och deras entusiasm. När allt lades till allt blev det oerhört festligt och uppbyggligt - en gemenskap utöver alla gränser (inte minst åldersgränserna, vilket gläder en tonårsmamma). Tack Gud!

Här följer min betraktelse, som igår publicerades som helgens "Andakt" i lokaltidningen TTela. En diakon får chansen varje år inför diakonins söndag. I år var det min tur.

Ska jag ta hand om min bror?

Ska jag ta hand om min bror? Det är Kains motfråga till Gud, när han mördat sin bror Abel och fått frågan var brodern är. Han inleder med en lögn: Det vet jag inte. Sedan kommer försvaret. Ska jag ta hand om min bror? Jag har väl mitt att sköta. Är inte det nog? Jag sliter och släpar – och vad får jag för det? Ska jag dessutom behöva bry mig om andra? Om de sköter sitt, så sköter jag mitt. Guds svar, som är ännu en fråga, kommer omedelbart. Det är direkt och ofrånkomligt: Vad har du gjort? ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”

Ingenting undgår Herrens blick. All nöd, varje människas olycka, är i Hans fokus. Våldsdåd som begås i skymundan, i mörkret, är alla sedda av Honom. Människors utgjutna blod ropar till Honom.

Ska jag ta hand om min syster och bror? Svaret vet vi. Allt annat är bara ett försvar vårt själviska liv. Rastlöshet och rotlöshet blir följden, för Kain som för oss. Vad är då alternativet? Öppenhet för Gud bör ge öppenhet för människor. Vi utmanas i Guds Ord att tänka på vad som är riktigt för alla människor, att älska vår nästa som oss själva. I bönen får vi styrka att leva som vi lär.

Nu stannar inte kristen tro vid detta, tack och lov. En av alla de miljontals människor som genom tiderna blivit våldets offer har förändrat människosläktets situation. En har lidit och gett lidandet mening. Han var sänd av Gud för att leva vårt liv. Han, den ende fullkomlige, underkastar sig vårt lidande och förrnedras ända till döds. I denna förnedrade människa, Jesus Kristus, bor Gud. I honom handlar Gud, så att hans död blir en seger. Döden kan inte hålla honom fången. I och med det kan han dra oss med hem till Fadern.

Kyrkan över hela jorden bekänner honom som sin levande Herre. Hans blod ropar inte i förtvivlan som Abels. Hans blod ropar om försoning med Gud och alla människor. Han, vår bror, gör alla människor i sin närhet till systrar och bröder. Som han tar hand om oss, ska vi ta hand om varandra.

Ytterligare reflektioner från Borås

Det var ett härligt präst- och diakonmöte i Borås. Bäst gillade jag gudstjänsterna: en otroligt vacker musikgudstjänst i Gustav Adolfs kyrka (med parentation över avlidna systrar och bröder i ämbetet) och en nattvardsgudstjänst i Caroli kyrka. Båda dessa leddes av biskopen och skönsjungande körer deltog.

Dessutom var jag väldigt glad över biskopens insats som helhet. Erik Aurelius är en god herde för hjorden. Han är mån om evangeliet, han strävar efter att hålla ihop stiftet, samtidigt som han vill låta olika röster komma till tals. Detta senare visar väl inte minst det faktum att han släppte fram mig och Carl Sjögren som respondenter på de två huvudföredragen. Ingen av oss är några "mainstream-människor" precis. Biskopen ser oss alla, förstod vi, som olika blommor på sin sommaräng. Olikheterna berikar, som alltid.

Allra gladast var jag nog över att kunna konstatera att stiftet har så många goda, seriösa präster. Jag hade en bild av Skara stift som slätstruket när jag kom tillbaka hit för tre år sedan. Gång på gång har jag fått revidera den bilden. Nu fann jag många att samtala med, många som tycktes ha en tro och en glöd och en ödmjukhet som gladde mig oerhört.

Det var inte bara det att de tackade för mina ord, som gjorde mig glad, utan det faktum att de visade mig tydligt att de hade en tydlig kärlek till Herren Kristus och att de bar på tankar och visioner för kyrkan idag. Det finns hopp - även för Skara stift.

Präst- och diakonmötet är nu historia. Nya kollegan är introducerad, kvinnolägret genomfört, jympaprogrammet klart och godkänt, lillasysters 40-års-dag firad med pompa och ståt. Det var augusti månad det. Nu får jag ta tag i nästa uppgift: utdelning av valinformation för Frimodig kyrka. I hallen står 16 000 valsedlar (minus några hundra som vi redan delat ut).

Jag säger som en grannfru hemma i Gullspång, där jag växte upp: "Vila får en göra i grava."

Mitt inlägg i Borås

På begäran lägger jag ut det jag framförde i min opposition, som respondent på Cristina Grenholms föredrag "Sex sega rykten om Gud".

Respons på föredraget: Sex sega rykten om Gud av Cristina Grenholm

Präst- och diakonmötet i Skara stift 1-2 september 2009

En får tacka – för förtroendet.

Vi är nog alla överens om det första och det sista CG säger: Gud finns och Han är god. Jag skulle vilja ta upp frågan om Guds makt och Guds offrande kärlek.

Frågan om det onda är ju bland det svåraste som finns. Ingen av oss fattar varför så mycket ont får ske. Jag är inte beredd att ge upp vare sig tron på Guds allmakt eller tron på Hans kärlek och godhet. Nu står SvK:s direktor här och säger att det är ”självklart att Gud inte har all makt”, men jag tycker det är att göra det lite väl enkelt för sig. Jag läser i Bibeln om Job, som blev så ofattbart svårt drabbad och kämpar med Gud. Till sist kommer han till ro och säger till Herren: Jag vet att Du förmår allt…Jag har talat om det jag inte begriper. Han böjer sig för Guds makt och blir så småningom återupprättad.

Dels tror jag inte att det är sant, det du säger, Cristina. Det är fullkomligt självklart för mig att Gud har all makt, och att han när som helst kan manifestera den eller ta tillbaka den. En mindre Gud kan jag inte tro på.

Dels är det en fråga om trovärdighet. Varje söndag säger vi med församlingen Vi tror på Gud Fader allsmäktig… och vi ber Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen. Så snart det är dop hör vi orden från Jesus: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden…

När en människa i en svår situation talar om för mig att Gud är bra orättvis och undrar vad Han har för mening med det här, har jag tidigare sagt att det inte är säkert att allt har någon mening. Så tror jag inte längre.

Jag tycker du säger nåt väldigt fint, att ”det finns ett oändligt utrymme som inte är tomt”. I Guds närhet blir ingenting opåverkat eller meningslöst. För det är en tanke som har återkommit till mig, att egentligen är det ingen större skillnad mellan det Gud vill och det som Gud tillåter. Jo, teologiskt, där är det en enorm skillnad. Men i livet, där har vi att ta emot! Jesus är mönstret: Gud ville inte att någon skulle mörda hans son, men när någon ändå var beredd att göra det, lät Gud det ske. Och det fick konsekvenser, det fick bära frukt, för eviga tider. Livet här på jorden, som kan rymma så mycket, är ändå bara livmoder-stadiet i det stora hela. Det är själva förberedelsen i all sin begränsning, för det som komma skall: livet i verklig frihet. Därför låter Gud saker ske, med målet i sikte, att dra alla med sig. Att som kyrka ta Jesus på orden också när ögonen grumlas, är en fråga om trovärdighet.

Till sist är det också en bekännelsefråga. Orden i trosbekännelserna och i Herrens bön, ja i hela Bibeln, är en del av Kyrkans bekännelse. Vilken rätt har vi som liten kyrka på norra halvklotet att ändra i Kyrkans grundläggande bekännelse? Den utmejslades under de första 300 årens kristnas kamp för livet och de följande drygt 300 åren av kamp för enhet i tro & lära. Vilken rätt och möjlighet har vi, mer än 1000 år senare, att plocka ner Jesus från tronen och ta ifrån honom makt och ära? JESUS ÄR HERRE.

Detta får också konsekvenser för vår syn på undren. Varför skulle inte Gud kunna göra under när vi ber honom? Vi minns evangeliet från i söndags. Är inte själva poängen att Jesus har makt att krossa bojor och ge frihet? Och han gör det när människor kommer till honom och ber om det. Kan det inte vara Gud själv som lägger ner längtan efter förändring i en mskas liv, så att hon ber och ber? Jag tänker på Ps 40 t ex (Länge väntade jag på Herren och Han böjde sig till mig och hörde mitt rop) - och på kvinnan som får svar ”för att hon ber så enträget”.

Jag tror inte på hemmasnickrade teorier eller mänsklig logik när vi talar om Gud. Vi måste hålla oss till det han sagt om sig själv.

Visst är den personliga reflektionen och upplevelsen en del av tron, men en annan lika viktig del är ju det som finns i våra heliga skrifter. Där finns inte bara människors vittnesbörd. Det intressanta är ju vad Gud säger om sig själv, vad han uppenbarat, sånt som vi inte kunnat tänka ut på egen hand. Guds Ord talar om Jesus, som dött och uppstått - gett ut sitt liv, som ett offer. Han – den fullkomlige – töms på liv för att rädda oss undan evig död. Han ber att få slippa, men vill göra Faderns vilja och löper linan ut. Är inte det ett kärlekens offer? Uppriktigt sagt så förstår jag inte vad du vill åt när du inte vill höra talas om offer.

Allra sist: Du nämner bilden av Gud som ändringssömmerska, som aldrig tröttnar på ”att laga vårt livs trasiga kläder och förmår göra underverk med det som gått sönder”. Jag tror att du, Cristina, har mer tro på Guds kärlek och Hans makt att göra under än du vill visa. Gud skapar ordning ur kaos än idag. Han har makt att gripa in. Varför inte säga det klart och tydligt då, så att även andra kan få del av denna tro? Jag är döpt, Gud är god och Bibelns löften håller.

Präst- och diakonmöte

Cristina Grenholm, direktor för Svenska kyrkans sekretariat för teologi och forskning, föreläste om Gud för 300 präster och diakoner i Borås. Temat var lite skruvat, eller vad säger ni: "Sex sega rykten om Gud. Det påstås så mycket om Gud - att han är död, allsmäktig och perfekt - men hur är det egentligen?"

De sex ryktena hon tog upp var följande:

Gud finns inte. Om humanisternas framfart på senare tid och deras argument. Detta rykte avfärdade hon.

Gud är en gubbe på ett moln. Gud är ingen förstorad människa. Gud finns mitt ibland oss, men det räcker inte att tänka så. Gud befinner sig "högre upp (eller längre in) än vi någonsin kan komma... Det finns ett oändligt utrymme som inte är tomt."

Gud är allsmäktig. Det ondas problem togs upp. Sedan sa hon: "För mig är det självklart att Gud inte har all makt när jag ser mig omkring. Men det betyder inte att jag tror att Gud är maktlös. Gud har mindre makt över och mer makt till." (Där satsade jag en del krut. Se nedan.)

Gud gör under. Ett rykte som Jesus själv spred i ord och handling. Ibland blir det ett test på äkta kristen tro, menade CG. En gud som sätter sig över de lagar han själv skapat blir nyckfull och omöjlig att lita på. Säkrast att hålla sig till tanken att själva livet är ett under. Gud gör ibland även oväntade under, men aldrig på beställning.

Gud är kärlek. Blir fel, menade CG, om utgångspunkten är att Gud älskar dem som inte är värda någon kärlek. Det handlar varken om att vi är älskansvärda eller att vi är ovärdiga kärlek. Det handlar om att vi hör samman med Gud. Guds kärlek är ingen uppoffring. Gud offrar sig inte. Det handlar om samhörighet med oss. (?)

Gud är god. Detta är det mest sanna som kan sägas om Gud, menar CG. Detta återkommer hon till efter sina kamper med Gud, teologin och livet. (Här kom rörande berättelser om hennes egen förtvivlan när hon mötte döden ansikte mot ansikte.) Hon slutade med orden: Jag är döpt och Gud är god. Med detta kan jag leva och - tror jag - också dö.

Detta var ett av två föredrag under gårdagen. Jag fick förtroendet att respondera på föredraget, d v s jag fick 5 minuter på mig att opponera, eller bemöta det, som representant för oss församlingsarbetare.

Kropp & själ

Nu är jag "färdigutbildad" F&S-ledare. Steg 2-utbildningen var ännu mer fantastisk! Jympa dagen lång... Imorgon ska min Friskis-faddrar hjälpa mig att bedöma den musik jag valt - och kanske komplettera med något. Sedan återstår det kanske allra roligaste: att välja rörelser och sätta samman dem i lämplig dos och ordningsföljd till musiken.

Människan är inte en själ som råkar bo i en kropp - hon är kropp och själ i samma mån. Det som sker med kroppen präglar själen och vice versa. Det är underbart att vandra, än underbarare att pilgrimsvandra. Jympa frigör massor av energi åt livet i övrigt. Härligt!

Friskis-utbildning

Är sedan igår morse på värsta träningslägret. Friskis & Svettisutbildning Steg 1 på Ljungskile folkhögskola närmare bestämt. Det känns som ett ovanligt lyckat socialt experiment, till att börja med. Här har man föst ihop människor av alla sorter och slag, åldrar och fasoner, till fyra dagars utbildning i sluten miljö. Och vi har jätteroligt! Här finns en psykolog, en polis, ett par masörer, en idrottslärare, några sjuksköterskor, en diakon och ett antal andra professioner.

Igår körde vi jympa efter teoripasset om kroppens anatomi på förmiddagen och jogging med pulsmätning på eftermiddagen. Idag var det ett utomhuspass med jogging i olika intensiteter på förmiddagen och ett core-pass på kvällen. Gissa om man känner sina benmuskler?!

Maten - sex gånger om dagen! - är kanonbra, fikana smaskiga och nyttiga, vad som behagar. Ledarna är fantastiska; två tjejer från Göteborg respektive Stockholm med stor ledartalang. Stämningen känns bara mer och mer avslappnad och rumskompisen (Emelie i 25-års-åldern) sover tyst som en mus. Så jag kopplar av och tar emot allt det underbara som bjuds - som en gåva. Igår kväll kunde jag sticka ifrån och vara med på en mässa, som firades här på folkhögskolan kl. 21. Därmed blev den komplett, tillvaron här. Tack gode Gud för denna reträtt.

Jympa-ledare

Ikväll har jag skrivit på ett avtal med Friskis & Svettis. En 20 år gammal dröm har gått i uppfyllelse... Till hösten leder jag basjympa på dagtid. Det känns så roligt att få vara med och inspirera även andra till rörelse.

Vad har nu detta med diakoneriet att göra, kan man undra. Ganska mycket faktiskt. Jag inser det mer och mer. Det är ju inte precis mitt uppdrag i församlingen, att leda jympa, men beröringspunkter finns det gott om. Dels ligger jympa-lokalen i Götalundens församling, där jag arbetar. Dels träffar man på dagtid flera av dem man också möter i församlingen. Dessutom är föreningen ett strålande exempel på en ideell förening med gott om frivilligarbetare. 

Det är rörande hur väl man tar hand om sina funktionärer. Ikväll när jag undertecknat avtalet satt jag en hel timme med mina två faddrar, enbart för att få ställa frågor och etablera kontakt. De hade alltså tagit sig dit i regnet, för min skull, för att förmedla att de finns där för mig hela tiden och ska hjälpa mig och lotsa mig ända fram till diplomeringen i augusti. Är det inte gripande? Det är något att se och lära av, det.

Kärlekens väg

Högmässa i Götalundens kyrka med idel pensionärer i huvudrollerna. Vad skulle vi göra i kyrkan utan dem? Idag satt Marlene Ahlsson på orgelpallen i Götalundens kyrka och Nils Lundbäck ledde gudstjänsten. Jag fick för första gången hälsa välkommen och ta hand om pålysningarna. Dessutom de vanliga uppgifterna förstås (förbönen och nattvardsutdelandet).

Något som var roligt - det kände jag direkt vid välkomnandet - var de blandade åldrarna. Marie och Martin hade haft ett par intensiva dagars läsning med sina konfirmander uppe på Kyrkans gård Sandhem. Igår hade de dessutom bakat kakor som de kom och bjöd på idag. Dessutom gjorde de i ordning semlor och hjälpte Greta och Elisabet med dukningen inför kyrkkaffet. Flera föräldrar slöt också upp, så alla generationer fanns representerade.

När jag låste dörren till kyrkan strax före halv två, var golvet i köket genomlortigt och det kändes så där härligt välanvänt som det ska vara efter en söndagsförmiddag i Herrens hus.

Predikan då? undrar du. Jo, 1) kärleken finns, och 2) Gud har visat oss sin kärlek i Jesus Kristus. Kärlekens väg går via efterföljelsen. Vi ska följa honom.

Symeon och Hanna

Frommisarnas söndag! De fromma två bär fram Jesus i templet, där han tas emot av Symeon ("som väntade på Israels tröst") och Hanna, 84 år gammal. Undrar hur gammal Symeon var? Det står ingenstans, men man förmodar ju - av det han säger att döma - att han var åldrig. "Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid". Hans ögon hade fått se Jesus. Då fick han frid. 

Jag var först i Götalundens kyrka, där jag särskilt gladdes över kyrkkaffet, med dess liv och rörelse. Vi var över 30 pers i alla åldrar mellan 1 och 89. Underbart! Det känns som att de förhoppningar vi hade när vi började med söndagligt kyrkkaffe för 1 drygt år sedan infriats med råge. Fler kommer och stannar längre.

På kvällens mässa i Upphärad med kör och ensemble till mässmusik av Piret Rips hade jag njutit outsägligt, om det inte varit för två sjövilda barn i min famn... Jag fick gå ut ett antal gånger - för att lugna dem och läsa bok, pussla, måla m m - och lovade mig själv heligt och dyrt att vänta minst två år innan jag tar med dem på en kvällsgudstjänst igen. 

Men vackert var det, det uppfattade jag, och tre eller fyra duklag till nattvarden. Härligt!

SWOT-analys

Idag gjorde vi en SWOT-analys i arbetslaget (S=strengthess, W=weaknesses, O=opportunities och T=threats). Man skulle alltså vaska fram de främsta styrkorna och svagheterna i arbetslaget för att sedan titta på möjligheter och hot och risker som vi ser i vårt arbete. Det var mycket givande. Vi kunde tala öppet om viktiga ting.

Frågan är bara vad som händer sedan. De som varit med länge i gemet konstaterade att de haft oändligt många sådana dagar - med olika chefer i ledningen - men till vilken nytta? Det måste följas upp om det ska märkas i praktiken. 

Vi tog i alla fall fram öppenheten och den mångfasetterade kompetens som finns hos oss som en stor styrka, en tillgång i vårt arbetslag. En annan styrka är vår stora individuella frihet att arbeta efter eget huvud och egna talanger. Vad det blir om man vänder på den medaljen (=motsvarande svaghet) kan ju var och en räkna ut.

Kluvet pilljobb

Det är alldeles tyst på pilgrimsfronten. Ska man tro att kvarnarna mal eller befara att våra önskemål om hjälp hamnat under ytskiktet i någon pappershög? Kanske har Pilgrimstid lika svårt som jag att hitta en framkomlig väg, när det gäller boende, inköp och mat. Om jag inte hör något under morgondagen, får jag väl kolla läget.

Nu funderar jag mest över pilgrimsvandringen i Tvåstad. Kristi himmelsfärdshelgen kommer ju sent i år, 21-24 maj. Det kan betyda grönska och sommarvärme... Härligt! Frågan är om Göran Olander och jag kan ro det i land själva - med hjälp av frivilliga krafter förstås! Idéer saknar vi inte, men klarar vi det där pilljobbet med lokalbokning, matinköp (igen!), nyckel- och larmfrågor, andaktsupplägg etc? Sån´t tar tid! Tänk om jag kunde se det som en viktig del av en helhet, en del som får ta tid!

Pilgrimsvandringen är ju till en del av sitt väsen omprioritering, nedvarvning, koncentration på det som just nu är. Då behöver jag öva mig att släppa tanken på att någon just nu kunde fått ett efterlängtat besök istället för detta pillerill. "Det är allt så det", som min svärfar brukar säga. 

Tunnelseende

Nu går förberedelserna inför Nidarosvandringen in i sitt verkligt kritiska skede. Vi får se hur det ter sig när vi kommer ut på andra sidan.

Jag har kontaktat resebyrån Vandra, efter att ha mött rynkade pannor (ja, jag har anat dem genom telefonlur och dator) hos ett tiotal pilgrimsmänniskor jag talat med i Härnösands stift och på norska sidan. Även hos Vandra fick jag beskedet att de inte kan hjälpa oss med resan. Leden är alltför dåligt upparbetad, även om arbetet pågår. Det finns helt enkelt inga bra ställen att bo, handla och äta på - åtminstone inte hela vägen. Fira mässa kan man ju tack och lov göra ute i det fria!

Av resebyrån Vandra fick jag i alla fall ett tips om att vända mig till Pilgrimstid, ett nätverk med syfte att få personer, föreningar och företag att samverka kring marknadsföring och information om pilgrimslederna. De har visserligen sitt säte i Hälsingland, men vill utvecklas som en hjälp till Nidarospilgrimer från olika håll. Det fanns ett par eldsjälar där. De ordnar flera vandringar på Romboleden i Hälsingland under året. På sikt hoppas de kunna utvecklas och skapa arbetstillfällen et c.

Nu har jag lämnat hela paketet till Pilgrimstid. De skulle titta på det och fundera på hur de kan hjälpa till och vad som är möjligt. Tack, säger jag! Det kom precis i rättan tid. Nu avvaktar jag.

I morse talade jag med prosten, som gav mig uppdraget att tillsammans med komminister Olander i Trollhättans församling (och kanske någon mer) fundera över och planera för den traditionella pilgrimsvandringen i Tvåstad (Vänersborg-Trollhättan) under Kristi Himmelsfärdshelgen. Vi får ju inte tappa den lokala förankringen bara för att vi vill pilgrimsvandra till Nidaros. Här kan fler vara med. Så nu får jag ta itu med detta också. Fantastiskt!

Snart kan jag kalla mig pilgrimsdiakon på riktigt. Eller åtminstone pilgrimsplanerare.

Högmässa i Fuxerna

Idag var vi och några gästande vänner på gudstjänstutflykt. Det var en härlig högmässa i Fuxerna kyrka kl. 10. Den kyrkan har blivit så vacker efter renoveringen för några år sedan, med Erland Forsbergs många ikoner, fristående altare, sakramentsskåp m m. Nicaenska trosbekännelsen fick vi läsa också, som man alltid gör där. Det minde mig om Lundatiden och gudstjänsterna i S:t Laurentii.

Evangelietexten om Jesus som stillar stormen utlades på följande vis:

När man sitter i samma båt som Jesus är man 1)visserligen inte förskonad från ångest och lidande, men 2) Jesus är starkare än mörkrets alla makter. När Gud inte tycks höra/svara återstår för oss att fortsätta ropa. Han kommer att "vakna" och till sist låta alla orosmakter underordna sig honom.

En vacker solnedgångsbild av barnen med kusiner, tagen i Branäs för ett par veckor sedan, får illustrera detta.

Pilgrimsplanering

Till pilgrimslivet hör förberedelser, yttre och inre. För att upplevelsen ska bli vad den kan bli, krävs att det praktiska fungerar - vandringsväg, boende, mat och stilla stunder.

Just nu funderar jag på lämpliga etapper mellan Hållandsgården och Nidaros. Guideböcker om S:t Olavs-leden (ja, vi kallar honom Olof) delar in denna sträcka i 14 etapper à ca 20 km. Om vi ska gå så lång tid, blir vi nog inte många. Det måste förkortas nästan till hälften.

Flera personer jag talat med rekommenderar sträckan mellan Hålland och Åre, men avråder från de tre följande etapperna. De går via den historiskt intressanta, men ack så trista, Skalstugevägen. Skalstugan i sig lär däremot vara fin, med prisvärt boende och god mat. Problemet är bara att den är till för SEB:s anställda. Från början var det tydligen endast chefer inom Wallenbergssfären som kom till. Nu har det vidgats, men inte på de anställdas bekostnad. Hur ska vi lösa det? En tillfällig bankanställning?

Hur ska vi komma dit då? Lokaltrafiken slutar köra den enda buss som går dit (kl. 15.40) redan vid midsommar. Den är alltså en s k "skoltur". 

Sedan följer en etapp, där man passerar gränsen mellan Sverige och Norge. Den leder till Sul. Den bör man gå, säger de erfarna. Sedan är det ovisst. Ingen kommer ihåg så noga, vart man än ringer. (De har väl inte bloggat heller, så de kan kolla...(:-))

Nej, jag lär nog (som de säger i Norrland) ringa resebyrån Vandra i alla fall. De är bra att ha att göra med. Vi hade otrolig nytta av den kontakten under vandringen till Santiago de Compostela. Men kostar det, så smakar det. Jag hade tänkt att vi skulle komma undan lite billigare om jag själv tog alla kontakter med församlingar, pilgrimscentra etc. Men då hinner jag inget annat. Dessutom stör planeringen min nattsömn. På måndag är det jag som ringer Stefan Krantz.

God natt!

Till alla skeptiker

Är du skeptisk? Då kan vi ta varandra i hand! Ifrågasättandet är fördjupningens första förutsättning. Att betvivla riktigheten i det man ser och hör, ifrågasätta de prioriteringar andra vill göra åt dig och t o m ibland omvärdera sitt livs mål och inriktning - det kallar jag mod. Det är civilkurage. Det skapar samhällen där ledstjärnan inte är strömlinjeformning och ytlighet, utan där individer får plats att växa och utvecklas. 

Undrar du om jag verkligen får kalla mig pilgrimsdiakon? Det finns ju "riktiga" pilgrimsdiakoner, som har sådana tjänster på hel- eller deltid. Tja, i detta forum gäller "först till kvarn". Jag känner mig som en pilgrimsdiakon. En pilgrim på väg, genom okänt land, emot det ljuvliga målet. Där ska Gud själv enligt löfte torka alla tårar från de lidandes ögon. Gud själv! Den innerliga gemenskapen är mitt livs stora mål. Och diakon är jag ju, åtminstone så länge jag lever här i tiden. "Diakonpilgrim" låter inte lika bra.

Undrar du om jag gör detta på arbetstid? Om jag fått lov av chefen? Du kan vara alldeles lugn. Jag skriver på min fritid. Därmed är jag fullkomligt fri. Fri att lägga den tid jag vill på det, fri att begagna mig av min grundlagsskyddade rättighet att uttrycka mina privata åsikter om en kyrka i stor förändring, fri att låta bli.

Undrar du vad detta "sa nôtta te"? Till vilken nytta, alltså? Jo, kanske kan jag ändå använda denna plats i etern för att skildra hur planerna på nästa pilgrimsvandring tar form. När vi väl kommer iväg kan vi lägga ut bilder och resedagbok. Intresserade, släkt och vänner kan följa våra bravader.

Som enskild kristen i ett folk på vandring vill jag bidra med mina reflektioner kring det som sker. 

Bloggpremiär

Blogg-premiär! Är jag den första diakon som bloggar? Det kan inte vara möjligt. Diakon-bloggen får den heta i alla fall. 

Jag börjar, som sig bör, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Må någon mer än jag själv här utmanas, få inspiration eller finna stöd för sitt eget sökande efter fördjupning och gemenskap med både Gud och människor.

I onsdags började vår resa till Nidaros, Trondheim. Ja, d v s det första informationsmötet ägde rum. Själva vandringen ligger ännu framför oss, någon gång i sommar eller höst. Men av det 30-tal som samlats var det 22 som skrev upp sig på intresse-listan. Inte dåligt! 

Förra året pilgrimsvandrade vi till Santiago de Compostela i Spanien. Då var vi 26 personer från Trollhättan med omnejd. Det var underbart att nå målet efter 13 långa, delvis regniga mil. Hur vi såg ut då kan du se på bilden.

I år krävs mer planering, eftersom S:t Olavs-leden till Nidaros går genom betydligt mer öde trakter. Sängar och matställen radar inte precis upp sig i den svensk-norska fjällvärlden... Men det ska bli spännande att jobba fram en pilgrimsvandring som passar gruppen. Det blir nästa veckas "bisyssla", en trevlig diakonal avkoppling.