Friskis-utbildning

Är sedan igår morse på värsta träningslägret. Friskis & Svettisutbildning Steg 1 på Ljungskile folkhögskola närmare bestämt. Det känns som ett ovanligt lyckat socialt experiment, till att börja med. Här har man föst ihop människor av alla sorter och slag, åldrar och fasoner, till fyra dagars utbildning i sluten miljö. Och vi har jätteroligt! Här finns en psykolog, en polis, ett par masörer, en idrottslärare, några sjuksköterskor, en diakon och ett antal andra professioner.

Igår körde vi jympa efter teoripasset om kroppens anatomi på förmiddagen och jogging med pulsmätning på eftermiddagen. Idag var det ett utomhuspass med jogging i olika intensiteter på förmiddagen och ett core-pass på kvällen. Gissa om man känner sina benmuskler?!

Maten - sex gånger om dagen! - är kanonbra, fikana smaskiga och nyttiga, vad som behagar. Ledarna är fantastiska; två tjejer från Göteborg respektive Stockholm med stor ledartalang. Stämningen känns bara mer och mer avslappnad och rumskompisen (Emelie i 25-års-åldern) sover tyst som en mus. Så jag kopplar av och tar emot allt det underbara som bjuds - som en gåva. Igår kväll kunde jag sticka ifrån och vara med på en mässa, som firades här på folkhögskolan kl. 21. Därmed blev den komplett, tillvaron här. Tack gode Gud för denna reträtt.

Jympa-ledare

Ikväll har jag skrivit på ett avtal med Friskis & Svettis. En 20 år gammal dröm har gått i uppfyllelse... Till hösten leder jag basjympa på dagtid. Det känns så roligt att få vara med och inspirera även andra till rörelse.

Vad har nu detta med diakoneriet att göra, kan man undra. Ganska mycket faktiskt. Jag inser det mer och mer. Det är ju inte precis mitt uppdrag i församlingen, att leda jympa, men beröringspunkter finns det gott om. Dels ligger jympa-lokalen i Götalundens församling, där jag arbetar. Dels träffar man på dagtid flera av dem man också möter i församlingen. Dessutom är föreningen ett strålande exempel på en ideell förening med gott om frivilligarbetare. 

Det är rörande hur väl man tar hand om sina funktionärer. Ikväll när jag undertecknat avtalet satt jag en hel timme med mina två faddrar, enbart för att få ställa frågor och etablera kontakt. De hade alltså tagit sig dit i regnet, för min skull, för att förmedla att de finns där för mig hela tiden och ska hjälpa mig och lotsa mig ända fram till diplomeringen i augusti. Är det inte gripande? Det är något att se och lära av, det.