onsdag 23 september 2009
Fromma förhoppningar
Så här skriver tidningen Dagen idag:På tisdagen, två dagar efter kyrkovalet, samlades det gamla kyrkomötet, det som valdes 2005, för en näst sista session. Det är de här 251 ledamöterna som under två samlingar i höst bland annat ska klubba det nya förslaget om könsneutral vigselordning.Följer majoritetenAtt det blir majoritetens beslut utgår alla ifrån, även Wejryd och Sibbmark som på tisdagen höll presskonferens strax innan ledamöterna gick till Domkyrkan i Uppsala för högtidlig invigningsgudstjänst, med närvaro av kronprinsessan Victoria.Ärkebiskopen hänvisade till att alla kyrkor brottats med frågor kring diskriminering, om kvinnors ställning, slavarnas situation och nu de homosexuella.-Det är klart att det är jobbigt att vara först, sa han.Hur länge kommer den här frågan att debatteras i kyrkan?-Besluten kommer att fattas i oktober, säger Gunnar Sibbmark, men hur länge vi får fortsätta bearbeta frågan det vet vi inte.-Det kommer oavsett utgång att sysselsätta framtida kyrkomöten, sa Anders Wejryd.Gunnar Sibbmark menade att äktenskapsfrågan är en generationsfråga, och ärkebiskopen nickade instämmande.-Många äldre betraktar inte en homosexuell relation som en riktig kärleksrelation, medan de yngre har lättare att göra det, sa Gunnar Sibbmark.Därför tror de inte heller att frågan kommer att bli lika långvarig som kvinnoprästdebatten, som plågade kyrkan i över 50 år.Det kan de ju tro. Fromma förhoppningar kan man alltid ha. Men vad grundar man dem på? Finns det något som tyder på en annorlunda utveckling? Om kyrkan väljer att ansöka om vigselrätt skapar det splittring i kyrkan. Det är ett ofrånkomligt faktum.
I början kommer naturligtvis alla präster att garanteras väjningsrätt, d v s ingen ska tvingas att viga samkönade par. Något annat vore otänkbart, så många präster som i dagsläget är tveksamma. Efter en tid visar det sig att pastoraten vill ha präster som är "all round", som de kan använda till alla prästerliga uppgifter. De övriga blir inte lika "attraktiva" på arbetsmarknaden. När ytterligare någon tid gått betraktar man denna minoritet som en sorglig kvarleva från förr. Väjningsrätten tas bort och inga fler präster av den sorten vigs. "De ställer ju bara till det och skadar kyrkans trovärdighet." Känns mönstret igen?
Ge mig ett enda vettigt skäl att tro att denna fråga skulle bli lättare att hantera än frågan om kvinnliga präster! I båda fallen handlar det om kärnan i vår personlighet och kronan i Guds skapelse - att vi är skapade som män och kvinnor. Det handlar om synen på trons grundvalar, Jesu auktoritet och Bibelns ord. Hur kan man tro att detta ska "gå över" med tiden?
Kyrkovalet är över
fredag 18 september 2009
Svar på tal
tisdag 15 september 2009
Debattartikel i TTela
Man förvånas över retoriken inför kyrkovalet. Britt Hallgen (Folkpartister i Svenska kyrkan - FiSK) vill i TTela den 7 september ha ”en öppen, levande och tillgänglig kyrka”. Den som önskar en sluten, död och otillgänglig kyrka får alltså rösta på en annan grupp. Någon?
Hallgren vill ”varken ha en politisk kyrka eller en elitkyrka”. Vilken idrottsklubb skulle i sin styrelse välja in människor utan kunskap om och engagemang för den aktuella idrotten? Och som saknar intresse för själva huvudsaken – matcherna? Mycket få skulle göra det. Ändå skulle ingen komma på tanken att använda ordet ”elitklubb” som ett skällsord om klubben.
Socialdemokraterna vill ”prioritera dop, konfirmation, vigslar och begravningar”. I min närhet finns kyrkomusiker, vaktmästare, präster och andra medarbetare som lägger en avsevärd del av sin tid och sina krafter på att möta dessa, oftast tillfälliga, kyrkobesökare. Vad vill (s) att de ska göra ytterligare?
”Alla ska få gifta sig i kyrkan” trumpetar ÖKA (Öppen kyrka – en kyrka för alla). Gäller det även 15-åringar? Även människor av annan tro, vilka vant sig vid en kultur där man tillämpar månggifte? Gränser sätter vi alla. Frågan är var och varför.
Sverigedemokraternas säger att målet med deras kyrkopolitiska engagemang är att ”återskapa fädernas kyrka”. Vilken är det? Enhetskyrkan före 1800-talets mitt? Denna kyrka kan aldrig återskapas. Idag behöver vi lära oss, i kyrka och samhälle, att leva tillsammans och ge varandra utrymme i respekt för våra olikheter.
Ingen utom Frimodig kyrka säger det självklara, nämligen:
-att församlingarna ska ta människors sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron.
-att det behöver byggas gudstjänstfirande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus Kristus och växa som kristna.
-att kyrkan ska styras utan inblandning av de politiska partierna därför att kyrkan ska vara fri att fatta oberoende beslut utifrån sin bekännelse.
-att mission och evangelisation åter behöver prioriteras i en kyrka som finns p g a att Jesus säger ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar”.
-att Svenska kyrkan behöver knyta fler kontakter med de växande kyrkorna runt om i världen för att lära av dem.
Inger Lindeskog
Frimodig kyrka
tisdag 8 september 2009
Eva Brunne
söndag 6 september 2009
Diakonins söndag
Ska jag ta hand om min bror?
Ska jag ta hand om min bror? Det är Kains motfråga till Gud, när han mördat sin bror Abel och fått frågan var brodern är. Han inleder med en lögn: Det vet jag inte. Sedan kommer försvaret. Ska jag ta hand om min bror? Jag har väl mitt att sköta. Är inte det nog? Jag sliter och släpar – och vad får jag för det? Ska jag dessutom behöva bry mig om andra? Om de sköter sitt, så sköter jag mitt. Guds svar, som är ännu en fråga, kommer omedelbart. Det är direkt och ofrånkomligt: Vad har du gjort? ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”
Ingenting undgår Herrens blick. All nöd, varje människas olycka, är i Hans fokus. Våldsdåd som begås i skymundan, i mörkret, är alla sedda av Honom. Människors utgjutna blod ropar till Honom.
Ska jag ta hand om min syster och bror? Svaret vet vi. Allt annat är bara ett försvar vårt själviska liv. Rastlöshet och rotlöshet blir följden, för Kain som för oss. Vad är då alternativet? Öppenhet för Gud bör ge öppenhet för människor. Vi utmanas i Guds Ord att tänka på vad som är riktigt för alla människor, att älska vår nästa som oss själva. I bönen får vi styrka att leva som vi lär.
Nu stannar inte kristen tro vid detta, tack och lov. En av alla de miljontals människor som genom tiderna blivit våldets offer har förändrat människosläktets situation. En har lidit och gett lidandet mening. Han var sänd av Gud för att leva vårt liv. Han, den ende fullkomlige, underkastar sig vårt lidande och förrnedras ända till döds. I denna förnedrade människa, Jesus Kristus, bor Gud. I honom handlar Gud, så att hans död blir en seger. Döden kan inte hålla honom fången. I och med det kan han dra oss med hem till Fadern.
Kyrkan över hela jorden bekänner honom som sin levande Herre. Hans blod ropar inte i förtvivlan som Abels. Hans blod ropar om försoning med Gud och alla människor. Han, vår bror, gör alla människor i sin närhet till systrar och bröder. Som han tar hand om oss, ska vi ta hand om varandra.