Fromma förhoppningar

Så här skriver tidningen Dagen idag:På tisdagen, två dagar efter kyrkovalet, samlades det gamla kyrkomötet, det som valdes 2005, för en näst sista session. Det är de här 251 ledamöterna som under två samlingar i höst bland annat ska klubba det nya förslaget om könsneutral vigselordning.Följer majoritetenAtt det blir majoritetens beslut utgår alla ifrån, även Wejryd och Sibbmark som på tisdagen höll presskonferens strax innan ledamöterna gick till Domkyrkan i Uppsala för högtidlig invigningsgudstjänst, med närvaro av kronprinsessan Victoria.Ärkebiskopen hänvisade till att alla kyrkor brottats med frågor kring diskriminering, om kvinnors ställning, slavarnas situation och nu de homosexuella.-Det är klart att det är jobbigt att vara först, sa han.Hur länge kommer den här frågan att debatteras i kyrkan?-Besluten kommer att fattas i oktober, säger Gunnar Sibbmark, men hur länge vi får fortsätta bearbeta frågan det vet vi inte.-Det kommer oavsett utgång att sysselsätta framtida kyrkomöten, sa Anders Wejryd.Gunnar Sibbmark menade att äktenskapsfrågan är en generationsfråga, och ärkebiskopen nickade instämmande.-Många äldre betraktar inte en homosexuell relation som en riktig kärleksrelation, medan de yngre har lättare att göra det, sa Gunnar Sibbmark.Därför tror de inte heller att frågan kommer att bli lika långvarig som kvinnoprästdebatten, som plågade kyrkan i över 50 år.Det kan de ju tro. Fromma förhoppningar kan man alltid ha. Men vad grundar man dem på? Finns det något som tyder på en annorlunda utveckling? Om kyrkan väljer att ansöka om vigselrätt skapar det splittring i kyrkan. Det är ett ofrånkomligt faktum.
I början kommer naturligtvis alla präster att garanteras väjningsrätt, d v s ingen ska tvingas att viga samkönade par. Något annat vore otänkbart, så många präster som i dagsläget är tveksamma. Efter en tid visar det sig att pastoraten vill ha präster som är "all round", som de kan använda till alla prästerliga uppgifter. De övriga blir inte lika "attraktiva" på arbetsmarknaden. När ytterligare någon tid gått betraktar man denna minoritet som en sorglig kvarleva från förr. Väjningsrätten tas bort och inga fler präster av den sorten vigs. "De ställer ju bara till det och skadar kyrkans trovärdighet." Känns mönstret igen?
Ge mig ett enda vettigt skäl att tro att denna fråga skulle bli lättare att hantera än frågan om kvinnliga präster! I båda fallen handlar det om kärnan i vår personlighet och kronan i Guds skapelse - att vi är skapade som män och kvinnor. Det handlar om synen på trons grundvalar, Jesu auktoritet och Bibelns ord. Hur kan man tro att detta ska "gå över" med tiden?

Kyrkovalet är över

Valet är över - och de politiska partiernas makt över kyrkan består. (s) lyckades skrapa ihop 185 000 röster i landet och behåller därmed sitt grepp om kyrkan. 71 av de 251 platserna i kyrkomötet tillhör dem. 40 går till moderater och 35 till centern. Håhåjaja! Nu ska man höra talas om höger och vänster, politik och röda och gröna och blå röror i fyra år till.

För Frimodig kyrka blev valet en framgång, om än inte så stor som vi hoppats. Ökningen i Kyrkomötet från 7 till 13 mandat är naturligtvis rejäl och kommer att märkas, men den bereder oss inga platser i utskotten, där de flesta ärenden förbereds. Från Skara stift får vi skicka en person till kyrkomötet. Vem det blir är ännu inte klart. Allan Emrén står först på listan, jag är nummer två och EFS-prästen Egbert Schütte i Borås nummer tre. En av oss blir det nog kanske.

I stiftsfullmäktige får vi tre mandat. Det känns också roligt att få fortsätta detta arbete i Skara stift (sitter nu i Göteborg), även om det inte är lika angeläget som det lokala och nationella engagemanget. En frimodig röst kan göra nytta överallt.

Svar på tal

Idag publicerades ytterligare ett inlägg av min hand i TTela. Det får bli det sista jag säger i den här valrörelsen. Nu väntar jag bara på morgondagens drapa från ÖKA-håll.

Replik till Bengt Kristiansson 15 september:

Min avsikt var inte att göra mig lustig, utan att visa vad som lyfts fram och vad som inte lyfts fram i valrörelsen. Jag ville visa att en del slagord leder till frågor som behöver besvaras.

Äktenskapsfrågan är en av de hetaste frågorna inför kyrkovalet. Frimodig kyrka är den enda partipolitiskt obundna grupp som tydligt står för uppfattningen att det kristna äktenskapet är avsett för man och kvinna. Flera av biskoparna och många präster är eniga med oss i denna fråga. Även om riksdagen nu beslutat om könsneutrala äktenskap behöver inte kyrkan gå i statens ledband. Kyrkan är Kristi kyrka. Där bör Guds ord väga tyngre än människoord. Kyrkan har ingen annan välsignelse att dela ut än Guds välsignelse. Därför bör kyrkan avstå vigselrätten.

Ingen har rätt att döma någon annan människa och hennes livsval. Det är Gud som dömer och Guds nåd är gränslös. Det innebär inte att allt är tillåtet. Däremot förespråkar vi att alla döpta ska ha hemortsrätt i kyrkan, även de som tolkar Bibeln på annat sätt än man själv gör. Frimodig kyrka samlar människor från alla riktningar. Vi tror att mångfald och försoning är möjlig i kyrkan.

Debattartikel i TTela

Idag publicerades mitt debattinlägg i lokaltidningen TTela. Se nedan.

----

Man förvånas över retoriken inför kyrkovalet. Britt Hallgen (Folkpartister i Svenska kyrkan - FiSK) vill i TTela den 7 september ha ”en öppen, levande och tillgänglig kyrka”. Den som önskar en sluten, död och otillgänglig kyrka får alltså rösta på en annan grupp. Någon?

Hallgren vill ”varken ha en politisk kyrka eller en elitkyrka”. Vilken idrottsklubb skulle i sin styrelse välja in människor utan kunskap om och engagemang för den aktuella idrotten? Och som saknar intresse för själva huvudsaken – matcherna? Mycket få skulle göra det. Ändå skulle ingen komma på tanken att använda ordet ”elitklubb” som ett skällsord om klubben.

Socialdemokraterna vill ”prioritera dop, konfirmation, vigslar och begravningar”. I min närhet finns kyrkomusiker, vaktmästare, präster och andra medarbetare som lägger en avsevärd del av sin tid och sina krafter på att möta dessa, oftast tillfälliga, kyrkobesökare. Vad vill (s) att de ska göra ytterligare?

”Alla ska få gifta sig i kyrkan” trumpetar ÖKA (Öppen kyrka – en kyrka för alla). Gäller det även 15-åringar? Även människor av annan tro, vilka vant sig vid en kultur där man tillämpar månggifte? Gränser sätter vi alla. Frågan är var och varför.

Sverigedemokraternas säger att målet med deras kyrkopolitiska engagemang är att ”återskapa fädernas kyrka”. Vilken är det? Enhetskyrkan före 1800-talets mitt? Denna kyrka kan aldrig återskapas. Idag behöver vi lära oss, i kyrka och samhälle, att leva tillsammans och ge varandra utrymme i respekt för våra olikheter.

Ingen utom Frimodig kyrka säger det självklara, nämligen:

-att församlingarna ska ta människors sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron.

-att det behöver byggas gudstjänstfirande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus Kristus och växa som kristna.

-att kyrkan ska styras utan inblandning av de politiska partierna därför att kyrkan ska vara fri att fatta oberoende beslut utifrån sin bekännelse.

-att mission och evangelisation åter behöver prioriteras i en kyrka som finns p g a att Jesus säger ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar”.

-att Svenska kyrkan behöver knyta fler kontakter med de växande kyrkorna runt om i världen för att lära av dem.

Inger Lindeskog

Frimodig kyrka

-----

Ikväll stötte jag på Britt Hallgren, som jag refererar till, på den diakonala inspirationskvällen. Hon hänvisade till någon hederskodex, enligt vilken man tydligen inte skulle "angripa varandra". Lite nöjdare hade hon blivit när hon märkte att jag även "slog på de andra".

Hoppsan! Vad är det nu jag missat? Kan någon klok människa tala om för mig, som aldrig varit politiker, vad jag tydligen bör veta?! Här följer artikeln. I tidningen fick den rubriken "Vem önskar en sluten och död kyrka?"

Eva Brunne

Idag blev det klart att Svenska kyrkan utnämnt en kvinna som lever i ett homosexuellt förhållande till biskop. Hon heter Eva Brunne och ska nästa år efterträda Carolina Krook på biskopsstolen i Stockholm.

När jag kom till Uppsala för att läsa teologi gick ärkebiskop Bertil Werkström ut och rekommenderade alla homosexuella präster (och blivande präster) att leva i celibat. Det var 23 år sedan. Under de åren har man tydligen gjort stora nyupptäckter, både vad gäller homosexualiteten som sådan och Bibelns syn på den. Eller är det annat som styr?

Det ändrar sig, får man säga...

Diakonins söndag

I Götalundens församling firades idag en underbar festhögmässa (den fjärde för mig denna vecka - tänk om man alltid kunde få ha det så!!!). Vi välkomnade 4 nya medarbetare: en komminister, en diakon, en musiker och en församlingsassistent. Kyrkan var full och alla medverkande på tårna, för att inte tala om de fyra ideella medarbetarna som slet i köket - med kladdiga smörgåstårtstallrikar och ett springande med kaffe, som behövde kokas mer och mer och mer... En av dem gick hem efter frukosten igår och bakade alla kakorna. Jag är så glad för dem och deras entusiasm. När allt lades till allt blev det oerhört festligt och uppbyggligt - en gemenskap utöver alla gränser (inte minst åldersgränserna, vilket gläder en tonårsmamma). Tack Gud!

Här följer min betraktelse, som igår publicerades som helgens "Andakt" i lokaltidningen TTela. En diakon får chansen varje år inför diakonins söndag. I år var det min tur.

Ska jag ta hand om min bror?

Ska jag ta hand om min bror? Det är Kains motfråga till Gud, när han mördat sin bror Abel och fått frågan var brodern är. Han inleder med en lögn: Det vet jag inte. Sedan kommer försvaret. Ska jag ta hand om min bror? Jag har väl mitt att sköta. Är inte det nog? Jag sliter och släpar – och vad får jag för det? Ska jag dessutom behöva bry mig om andra? Om de sköter sitt, så sköter jag mitt. Guds svar, som är ännu en fråga, kommer omedelbart. Det är direkt och ofrånkomligt: Vad har du gjort? ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”

Ingenting undgår Herrens blick. All nöd, varje människas olycka, är i Hans fokus. Våldsdåd som begås i skymundan, i mörkret, är alla sedda av Honom. Människors utgjutna blod ropar till Honom.

Ska jag ta hand om min syster och bror? Svaret vet vi. Allt annat är bara ett försvar vårt själviska liv. Rastlöshet och rotlöshet blir följden, för Kain som för oss. Vad är då alternativet? Öppenhet för Gud bör ge öppenhet för människor. Vi utmanas i Guds Ord att tänka på vad som är riktigt för alla människor, att älska vår nästa som oss själva. I bönen får vi styrka att leva som vi lär.

Nu stannar inte kristen tro vid detta, tack och lov. En av alla de miljontals människor som genom tiderna blivit våldets offer har förändrat människosläktets situation. En har lidit och gett lidandet mening. Han var sänd av Gud för att leva vårt liv. Han, den ende fullkomlige, underkastar sig vårt lidande och förrnedras ända till döds. I denna förnedrade människa, Jesus Kristus, bor Gud. I honom handlar Gud, så att hans död blir en seger. Döden kan inte hålla honom fången. I och med det kan han dra oss med hem till Fadern.

Kyrkan över hela jorden bekänner honom som sin levande Herre. Hans blod ropar inte i förtvivlan som Abels. Hans blod ropar om försoning med Gud och alla människor. Han, vår bror, gör alla människor i sin närhet till systrar och bröder. Som han tar hand om oss, ska vi ta hand om varandra.

Ytterligare reflektioner från Borås

Det var ett härligt präst- och diakonmöte i Borås. Bäst gillade jag gudstjänsterna: en otroligt vacker musikgudstjänst i Gustav Adolfs kyrka (med parentation över avlidna systrar och bröder i ämbetet) och en nattvardsgudstjänst i Caroli kyrka. Båda dessa leddes av biskopen och skönsjungande körer deltog.

Dessutom var jag väldigt glad över biskopens insats som helhet. Erik Aurelius är en god herde för hjorden. Han är mån om evangeliet, han strävar efter att hålla ihop stiftet, samtidigt som han vill låta olika röster komma till tals. Detta senare visar väl inte minst det faktum att han släppte fram mig och Carl Sjögren som respondenter på de två huvudföredragen. Ingen av oss är några "mainstream-människor" precis. Biskopen ser oss alla, förstod vi, som olika blommor på sin sommaräng. Olikheterna berikar, som alltid.

Allra gladast var jag nog över att kunna konstatera att stiftet har så många goda, seriösa präster. Jag hade en bild av Skara stift som slätstruket när jag kom tillbaka hit för tre år sedan. Gång på gång har jag fått revidera den bilden. Nu fann jag många att samtala med, många som tycktes ha en tro och en glöd och en ödmjukhet som gladde mig oerhört.

Det var inte bara det att de tackade för mina ord, som gjorde mig glad, utan det faktum att de visade mig tydligt att de hade en tydlig kärlek till Herren Kristus och att de bar på tankar och visioner för kyrkan idag. Det finns hopp - även för Skara stift.

Präst- och diakonmötet är nu historia. Nya kollegan är introducerad, kvinnolägret genomfört, jympaprogrammet klart och godkänt, lillasysters 40-års-dag firad med pompa och ståt. Det var augusti månad det. Nu får jag ta tag i nästa uppgift: utdelning av valinformation för Frimodig kyrka. I hallen står 16 000 valsedlar (minus några hundra som vi redan delat ut).

Jag säger som en grannfru hemma i Gullspång, där jag växte upp: "Vila får en göra i grava."